Idrotten som marknad

Bekämpa idrotten som marknad
försvara svensk folkrörelsetanke

På 1990 talet hände det något. De stora lagsporterna förändrades och individualismen tog över. Plötsligt var ”jaget större än laget”. Den nyliberala vinstmaskinen gjorde entré.
Stora arenor byggdes om. Ståplatser för folket försvann och ersattes av inglasade groggverandor för sponsorer.

Lagens tröjor kletades fulla med reklam och klassiska arenor bytte namn. Klubbledarna hämtades i allt mindre utsträckning från trotjänarna i de egna leden, utan nu premierades entreprenören, chefen och företagsledaren. Elitklubbarna skulle bli aktiebolag och dessa skulle drivas av kostymnissar som satsade friskt med pengar som inte var deras. Plötsligt gjorde klubbar konkurser. Något som tidigare var helt otänkbart.

Klubbarna började kallas för varumärke. Precis som ett bil- eller byggföretag. Det ska i första hand generera pengar, inte skapa samvaro mellan människor.

Slutstationen nåddes när enskilda personer kunde köpa och äga en klubb privat. Hur ska ett medlemskort i en sådan förening se ut? I Sverige har vi fortfarande den så kallade 51%-regeln. Föreningen kan inte ägas privat. En stor anledning till att regeln finns kvar är det motstånd mot privatiseringen som kommit från bland annat många supporterklubbar.

Kommunerna följde med i utvecklingen. Lag som hade egennamn där kommunens namn inte nämns, tvingades ändra för att få sina bidrag.
Utvecklingen ute på planen följer samma mönster.

Spelarna tillhör inte längre någon klubb. De har istället en ”arbetsgivare” och man byter ”arbetsgivare” snabbare än man byter tröjor efter matcherna. Nu byter man klubb efter individuell nivå och man hoppar och studsar mellan klubbar under en enda säsong. Spelarna från de egna leden blir allt färre.

Det ihopköpta laget har välavlönade spelare och de har inte längre vanliga jobb vid sidan om. Störst plånbok vinner matchen.

När klubbkänslan försvinner upphör engagemanget. Det folkrörelsesverige, där idrottsrörelsen var en viktig demokratisk och fostrande del, är på tillbakagång.

Förr ställde gamla spelare upp som tränare efter avslutad karriär. Nu är det föräldrar som ställer upp. Men bara så länge de egna barnen är med.
TV-kanaler och bolag tjänar stora pengar på sina sändningar.

Riksidrottsförbunden säljer rättigheter vilket får till följd att stora delar av folket inte kan se de matcher som tidigare låg på public service. Om man inte betalar dyra abonnemangskostnader.

Kvar är supportrarna ute i landet. De som inte har någon egen vinning, vare sig ekonomiskt eller karriärmässigt. De håller på sitt lag, älskar det i alla väder, livet ut. Fast även bland supportrar kan man i högre utsträckning höra lovord till enskilda spelare istället för till laget. Men vad är en spelare utan sitt lag?

Ute i landet drar föreningsdöden fram. Klubbar slås ihop för att överleva eller läggs ner. Underlaget ute i byar är ofta för litet. Det byggs för lite och service och social gemenskap avtar.

Idrotten går samma väg som samhället i övrigt och nyliberalismen måste bekämpas både på och utanför planen.

Att kämpa för att återerövra folkrörelsesverige är en förstaprioritet för 24:7.

Viktiga krav

• Inga klubbar ska drivas som aktiebolag.

• 51%-regeln skall gälla. Medlemmarna ska ta besluten i demokratiskt ordning.

• Alla stora sportevenemang, särskilt landslagsidrott, ska sändas gratis i public service.

• Sponsorverksamheten ska avvecklas. Stöd utgår via rättvis skattesats.

• Ingen reklam på matchtröjor eller arenor. Klubbarnas dräkter och färger ska respekteras.

• Antalet anställda spelare ska minska.

• Ett tak ska sättas på hur mycket pengar en klubb får omsätta.

• Kommuner ska inte villkora ekonomiskt stöd och kräva namnbyte på klubbar.

Till politik A-Ö

Folkrörelsen och partiet 24:7
Birger Svenssons väg 38
432 40 Varberg

073-922 09 41
info@24-7-varberg.se